4 maj 2014

Scottie Pippen!

Scottie Pippen (namngiven efter en basketspelare i NBA) är vår gamling.
Han är kanske två år äldre än sina två systrar, vänner, fruar eller vad de nu har för relation förutom att de delar bur och liv. Damerna heter Singoalla och Link. Han är kaxigare än de andra som flyger förskräckt så fort man närmar sig. Våra fåglar har alltid öppen bur. De lever sitt liv i och kring buren. De tar sig många flygturer per dag och sitter på lite olika platser under dagen. De sjunger, äter, skiter, leker, gnager, biter, sover, klättrar och flyger. Säkert har de en hel del filosofiska samtal också som jag är för dum att uppfatta och jag skulle inte bli förvånad om de dessutom snackar en massa goja. Överlag verkar de ganska nöjda med sitt liv och det känns bra att de inte är inspärrade.

Scottie har fått något knas med sin flygförmåga. I övrigt verkar han hur pigg och frisk som helst. Att han inte flyger som förr glömmer han hela tiden bort och ger sig dagligen ut på flygturer som slutar med små kraschlandningar på närmsta plats då vingarna inte bär längre.
Eftersom buren sitter högt upp i luften måste han ta sig upp på ett annat sätt än flygsättet och smart som han är började han direkt klättra upp för en lampsladd på en lampa som stod strategiskt nära buren.
Det är en rolig syn att se honom kuta över golvet, fram till sladden och svischa sig upp som en annan Tarzan som om det vore den självklaraste saken i världen.
Ja, för honom är det ju det numera.
Om någon trodde att små burfåglar skulle vara korkade så vill jag genast avliva den myten. De är klyftigare än de flesta skulle jag vilja hävda. Utom när jag möblerat om och de fortsätter att söka buren i det hörn den stod senast. Då suckar jag och retar dem; korkade fåglar! Fast de hittar alltid igen buren när motivationen blir tillräckligt stark, alltså när de blir hungriga. Då plötsligt flyger de till nya platsen som om buren stått där i hela deras liv.

Scottie är inte rädd för oss. Han har aldrig varit handtam, men han respekterar oss och intresserar sig för oss. När jag kommer in i rummet tittar han nyfiket och snart kommer han närmare och spanar in oss från närmare håll. Favoritplatsen på sista tiden har blivit på min dator. När jag sitter där. Nyfiket kikar han ner på skärmen då jag scrollar fram färgglada bilder.



5 kommentarer:

  1. Åh, undulater är så himla fina. Om jag hade möjlighet så skulle jag absolut ha undulater, men med en katt som älskar att jaga fåglar så tror jag att det skulle vara svårt att ge dem ett värdigt liv här. Tur att det finns så mycket vackra bilder på undulater på nätet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det omvända för mig. Om jag inte hade undulater skkulle en katt gärna få bo här! Eller två. ;)

      Radera
  2. Vilken fin berättelse om era vackra fåglar och vilka fina bilder!

    SvaraRadera
  3. Ja! Vilken underbar berättelse och bilderna till! Känns verkligen att de är familjemedlemmar :) Jo du, jag skulle höra lite om den där klänningen du skulle sy in lite. Antar att den föll bort i allting annat (ler) och det gör ju ingenting, men nu börjar det bli sommar snart och då hade den varit fin som det känns i mina långklänningsplaner i trädgården, hahahhihi..du skulle bara höra mina ideer! Tänkte om du har tid nån dag så kanske jag kan komma och prova upp den igen och kika hur vi tänkte?!? Har så mycket att pratas om..tokiga ideer jag försöker sjösätta. Kram dig i kallvåren <3<3<3

    Lycke

    SvaraRadera
  4. Jag tycker det verkar som om de har ett mycket bra liv.
    De är ju så sällskapliga och pratsamma, speciellt när man skvalar med vatten har jag ett minne av.
    Här råder annars en jägarkatt, soffliggare på vintern och sittandes i vedhögen på sommarn`.Härliga bilder!

    SvaraRadera