Julgransvedermödor.

Idag passade vi på att knata ut till stugan över isen för att hämta hem årets julgran. Isen är tjock på de flesta ställen men där det är strömt är det öppet vatten så det är ändå lite läskigt att gå över. Pommac var med och han har ju inget vett alls utan springer kors och tvärs överallt så till slut kopplade jag honom för att slippa ropa mig hes. Mannen gick först med en ispik och ibland när han hackade svarade isen med ett dovt knak så att jag med min vilda fantasi hann se framför mig hur isen sprack sakta men metodiskt i långa sprickor så att vi plötsligt skulle stå på varsitt isflak och börja glida ifrån varann och till slut skulle mitt flak kanske hamna i Finland. Nu gick det alldeles utmärkt och vi kom ut på ön utan några som helst incidenter eller blessyrer. Lite kalla tår och tassar bara.  Vi (=Mannen) släpade hem tre granar. En liten, en större och en låg men bred som får stå ute.
När vi ska välja gran ser man tydligt våra skillnader. Mannen ser en tämligen kvickt, säger den blir bra och börjar såga. Fast han hinner inte såga förrän jag ser en annan, bättre, finare, och ännu en och ännu en och ännu en och jag hinner se tjugofem granar som är finare än varann innan jag bestämmer mig. Den måste vara grön, (många skiftar i gult), ha fin form och vara tillräckligt hög. Den perfekta granen finns därute om man bara letar. Så tänker jag.
Nu hittade vi tre fina.

 För mig kommer känslan av jul först då jag känner doften av barr. Jag är superallergisk mot att få granbarr på huden. Den blir blossande röd och det kliar så att jag blir tokig på kuppen. Men att SE granen och dofta på den går bra.