Det ser inte klokt ut. And I like it!

Jag vet. Det ser inte klokt ut.
Men jag gillar det. Jag gillar känslan av att det måste åtgärdas.
Nu går Molly och kastar lystna blickar på vårt rum, som en gång var hennes så jag gör inget åt det, fast det ser galet ut.
Hon som längtade bort från sitt egendesignade rum med fyra olika väggar, en gul, en röd, en med träd, en med giraff. Nu vill hon tillbaka till de väggarna (efter att ha bott i två andra rum), och jag brukar ju inte vara så svårflörtad när det kommer till sånt, rumsbyten är en baggis, men av någon anledning har jag inte låtit startskottet gå. För många böcker att flytta tror jag, då vi har fem välfyllda bokhyllor i det rummet hon vill åt.

Förut när man tittade in i vårt sovrum såg man vår säng. Nu ser man två bokhyllor istället och lapptäcksväggen ser man från sängen nu istället för att ha den bakom huvudet.

 Det grå tyget var förut klämt mellan två bokhyllor och såg betydligt bättre ut. Jag har bara flyttat hyllorna utan att röra tyget och så har det blivit hängande. Men jag känner mig själv. Vips får jag energi att ta bort det och göra nåt åt det. För det ser ju inte klokt ut. (Fast jag gillar det. Just för att det inte ser klokt ut och ger mig känslan av att det måste förändras vilket är en skön känsla.)

 Jag skulle tycka att det var världens tråkigaste om jag visste att nu ska jag välja en inredning som ska hålla i resten av vårt liv. Att jag måste välja en tapet, en möblering, en stil som vi ska tycka om i all evighet. Nä, fy så trist. Jag har ju så mycket jag tycker om. Och jag tycker om förändring. Jag tycker om möbeldans. Det är min bästa gren. Oj vad jag bjuder upp till dans ofta med mina kära möbler.

Jag tror de trivs med det. Möblerna. För de tackar alltid ja och virvlar med glädje runt med mig.