24 aug. 2016

Jag gillar saker. Det kan nog vem som helst som hälsar på här se. Det finns mycket saker kring mig. Men det är inte vilka saker som helst. Jag minns var de kommer ifrån varendaste liten en. Det kan vara allt ifrån ärvda, fådda, köpta, hittade, erövrade, tilltjatade, motsträvigt behållna, lyckligt förtjänade och ångestfyllt inköpta saker. Ångest får jag bara när något känns onödigt dyrt eller onödigt lyxigt. Därför trivs jag bäst med begagnade saker som andra gjort sig av med. Två av mina barn vill inte ha så mycket saker och helst inte gamla saker men egentligen mest  FÅ saker. Bara det allra nödvändigaste och knappt det. Ett av mina barn vill ha saker men helst nya och väldigt gärna dyra. Det fjärde barnet vill ha mycket saker, egengjorda saker, ärvda saker, secondhandköpta saker, minnessaker, trasiga saker och alla saker som jag rensar ut också. Där har mina gener blommat ut helt och hållet. Så här bjuder jag på en bildkavalkad över några områden i vårt hus där vi två som gillar saker huserar...












Somriga funderingar.

Den här sommaren har gått så fort att jag inte hunnit känna alla de där somriga känslorna som jag brukar känna. Jag har inte badat i vårt norrbottniska vatten en enda gång heller! Jag har badat i mittsvenskt vatten, men det räknas inte. Trädgården har jag inte heller hunnit med. Blommorna har ändå blommat, solen har skinit, träden har svajat i vinden. Tyvärr har vi tagit ner de här träden som syns på bilderna nedan. Det känns inte bra. De träden fanns långt före mig. Jag hade ingen rätt. Men någon sa att de var slut och någon (var det jag?) sa att det skulle bli så mycket ljusare. Jag skulle aldrig tagit ner träd om jag lyssnat mer noga inåt.
För att jag ska hinna känna de där känslorna som för mitt vuxenjag är somriga ska jag ha arbetat i trädgården så mycket att jag känt ett flow. Ett trädgårdsflow. Kanske är det inte försent? Om jag gräver och rensar och ÄR i min trädgård riktigt intensivt i de här sista dagarna innan skolan börjar kanske jag hinner få min sommardos iallafall.














7 juli 2016

Vad man kan göra då ett regnmoln blivit stationerat ovanför ens huvud.

Ett mörkt regnfyllt moln har köpt långtidsparkering över nejden. Jag försöker tänka positivt men en liten röst i mitt huvud gnäller ändå. Kanske är det så här våra somrar kommer att se ut framöver på grund av klimatförändringarna...? Vilket gör att vi bokar ännu fler utlandsresor så att klimatpåverkan blir ännu större och så får vi ännu mer regn och så...

Vad kan man göra hemma (inne) då det regnar och man har semester?
Hm...

Städa.
Sortera sånt som behöver sorteras.
Läsa.
Se film.
Måla.
Spela tevespel.
Spela kort.
Tapetsera.
Rita.
Göra film.
Blogga.
Sy.
Skriva.
Lyssna på musik.
Lära sig nåt nytt.
Laga mat.
Baka.
Äta.
Yoga.
Sova.
Glo i taket.
Göra collage.
Leka med Pommac (vilket betyder gömma hans boll om och om igen).
Städa förrådet.
Skruva upp allt sånt där som skulle skruvats upp för länge sen.
Möblera om. (Fast för det behöver det inte regna.)
Städa fågelburen.
Stryka eller till och med mangla!
Sitta i växthuset och låtsas att det regnar, nä visst ja, behöver inte låtsas...

Ja, det finns en uppsjö av saker man kan göra om man råkar vara hemma och det regnar. Sen kan man ju alltid lämna hemmet och göra annat som att hälsa på folk, åka till Havremagasinet i Boden och se på konst, fika på till exempel Kolarens Café i Karlsvik, gå på bio, gå på Norrbottens Museum och kolla in vad de har för utställningar, hänga på konsthallen i Kulturens hus som alltid är inspirerande, sitta på bibblan och bara njuta av atmosfären och närvaron av alla böcker, gå på olika loppisar i Luleå med omnejd, bara åka bil på konstiga skogsvägar och lyssna på radio och käka blandgodis.

Tänk vilken tur att det regnar! Hade solen gassat hade man bara hängt vid den.

Nu ska jag göra tre av de regnsaker som jag räknade upp ovan.
1. Städa skafferiet. (Det behövs verkligen.)
2. Sitta i en fåtölj och läsa tills alla sommarlovslediga tonåringar vaknar upp till sin nya dag (de har annan tideräkning).
3. Slå två flugor i en smäll; hälsa på och och spela kort.

Sen skulle jag vilja be er om en tjänst. (Om jag nu har några stackare som besöker min sida som haft ett extremt långt uppehåll; jag förstår om ni räknat bort min blogg för länge sen). Kan ni skriva i kommentarsfältet om det är så att de här stora bilderna som jag själv tycker är härliga kanske är FÖR stora så att ni upplever dem klumpiga och kanske för tunga för era internetuppkopplingar. Ska jag gå tillbaka till normal storlek? Skriv om det är problem med dem. Så jag vet. För mig funkar det alldeles utmärkt och jag älskar att kunna ha stora bilder.

5 juli 2016

Jag känner mig som en bödel.

Vår trädgård var en uppvuxen sådan när vi köpte detta hus för nio år sen. Det fanns rabatter med perenner, jordgubbsland och bärbuskar. Det fanns brännässelodlingar och vildhallon. Det fanns hur mycket gräsytor som helst och så fanns det många stora gamla träd. Det var nog det som fascinerade mig mest den där vårdagen då vi vördnadsfullt vällde in i trädgården, omtumlade efter en jobbig urstädning av en stor lägenhet i Kiruna, ett hjärtslitande avsked av vårt liv där, kompisar, boenden, vardagsliv, minnen. Vi anlände till en oas med grönt gräs, stora outslagna lövträd och två gigantiska barrträd. Ett hav till trädgård efter åtta år i lägenhet i ett trädgårdsmässigt kargt Kiruna. Kontrasten just den dagen då det snöade för fullt på det ena stället och var sommarvärme på det andra var enorm. Vi vällde verkligen in i trädgården. Barnen klättrade i träden, slängde sig på gräset, rumlade runt. Vi kastade skor och strumpor. Jag gick runt och tittade fascinerat på de stora träden och kände mig som den rikaste människan i världen. Jag tänkte: Jag ÄGER en gran som är 100 år! Overkligt! Det känns fortfarande märkligt och mäktigt.

Därför känns det extra tungt just nu då vi efter flera års betänketid tagit beslutet att några träd måste bort. De är gamla, troligen halvdöda och visar flera olika tecken på att att ha gett upp. Två stora björkar har långa sprickor i barken nerifrån och upp och får knappt några löv och två tjocka rönnar lutar betänkligt och knakar då det blåser. Den ena av dem hyser ett getingbo och är alltså troligen ihåligt. Vi tog hit en trädexpert; en arborist som dömde ut våra fyra största äldsta träd. Snyft. 

Nu har de bara veckor kvar att leva. Det känns som ett svek. Som att jag är en diktator som dömer till döden. Vad har jag för rätt? Är det verkligen ett välgrundat beslut? Jag grubblar och grubblar och våndas. Björkarna kan jag se att de är skruttiga, men rönnen, vår magiska rönn, är den verkligen slut? Kommer den att ramla och krossa härbret om vi inte gör nåt? Vem vet. Inte jag.
Nu ska de bort. Vojvoj.